Igår lyssnade jag på Ångestpoddens avsnitt "Generaliserad ångestsyndrom". En diagnos som det aldrig pratas om inom psykisk ohälsa, men som är väldigt vanlig. Efter det avsnittet kände jag mig lättad. Som att en sten lossnat ifrån mitt hjärta. Det kanske är för att min psykolog sa just det, att jag lider av GAD, generaliserad ångestsyndrom. Och jag blev så rädd.
"Studier pekar på att flera hundra tusen personer lider av det så kallade generaliserade ångestsyndromet (GAD). Den som lider av GAD har oftast inga särskilda fobier och drabbas i allmänhet inte heller av ångestattacker. Istället förekommer en fundamental oro över det mesta i livet. Generaliserad ångest resulterar i en överdriven ängslan och denna ängslan påverkar hela ens liv och uppfattning av verkligheten bortom all rimlighet.
Generaliserad ångest startar ofta redan i tonårsåldern eller i början av vuxenlivet och drabbar ingen särskild grupp av människor i allmänhet. Generaliserat ångestsyndrom orsakas, precis som de andra ångeststörningarna, förmodligen också av en kombination av sårbarhet och stress." Källa.
Jag har det inte svart på vitt att jag lider av GAD men min första psykolog uppmanade mig i tidigt stadie att jag troligtvis led av det. Sedan las inte mycket mer fokus på det ordet utan jag gick en behandling för det samt för att bearbeta traumat jag hade gått igenom. Så vi pratade aldrig riktigt om GAD utan jag fick lära mig att hantera min oro och rädsla. Samt prata ut om allt som hänt.
När personen som gästade avsnittet berättade att en traumatisk händelse kan trigga igång GAD så lättade också en sten ifrån mitt hjärta. Jag kan känna att jag har bearbetat och pratat väldigt mycket med min familj, vänner och psykolog om det som hände 2014. Men ångesten sitter fortfarande i. Varför går den inte över? Varför kommer den ifrån en klarblå himmel? Varför kan jag få lyckorus ena dagen och andra dagen inte vilja resa mig ifrån sängen? Varför kan jag få panik, över ingenting. Sedan har jag ju pratat mycket om mina sömnsvårigheter och det kan oron och ängslan skapa som man får av GAD.
Ifrån att innan ha varit världens modigaste tjej när jag var yngre till att bli liten och svag. Ifrån att som 16åring ta ett plan till Miami själv för att plugga engelska med helt okända människor som inte pratade svenska, utan problem. Till att inte ens våga ta tåget till Stockholm eller sova i en säng som kändes otrygg. Jag tappade bort mig själv lite i det. Som tur var fick jag hjälp & kunde ta mig vidare.
Förra vintern började jag gå hos en psykolog och har nu avklarat ett år. Den behandlingen gav mig väldigt mycket och jag känner mig mycket starkare idag tillskillnad ifrån förra året. Jag utsätter mig för jobbiga situationer för att göra dom normala igen, som att åka till Stockholm ofta. Jag försöker göra mycket saker självständigt för att börja lita på mig själv igen! Jag vet hur det är att leva ett liv utan ångest så hela tiden strävar jag att nå dit igen. Men samtidigt är det väldigt ofta jag vaknar upp med ångest och får panik. Att ha ångest kommer aldrig vara något man vänjer sig vid, för så fort den är borta så glömmer jag av känslan. Men när den kommer igen så slås jag av hur fruktansvärt det är. Det är jobbigt att känna en konstant oro, utan egentligen någon anledning. Nu, tillskillnad ifrån då, så vet jag lite mer hur jag ska tänka när ångesten slår mig. Jag vet att den kommer försvinna och att känslan inte är konstant.
Det jag vill uppmana er till är att faktiskt söka hjälp i tid. Jag och många andra gör det först vid bristningsgränsen. Börja tidigare! Ångesten ska fan aldrig få vinna över oss. Vi är ett team! Jag älskar ångestpodden & ung vuxen podden (som jag spelade in med - den har dock inte släppts än!) som vågar prata öppet om psykisk ohälsa. Att bara få känna att man inte är ensam betyder så otroligt mycket. Kämpa på alla där ute! <3